True Treasure

Det är helt otroligt hur mycket jag älskar honom. Två år har gått och idag är jag äckligt kär, har varit det hela veckan. Ikväll är det London som gäller, fyfan vad vi ska besudla det där hotellrummet och resten av staden. Får se hur långt vi hinner. Nog med intima detaljer, eh..

Hörs om sex dagar då lilla blogg. Om jag kommer hem vill säga. Åker ju med silvertejpryanair, så man vet ju aldrig. Men ändå. Bilder på när jag är turist kommer upp. Hejdå!

Var hälsad mina miljoner läsare.

Har ni en bra dag? Mycket att vara lycklig över just nu kan jag känna. Det är ju plusgrader ute, bara det är väl något som man ska vara tacksam över - om man bor i Sverige. Som har minusgrader typ... åtta månader om året. Men vi bor ju inte i Japan i alla fall.

Om en vecka åker jag och Mr. till London och Beatrice gav mig ett datum på när hon kommer hem. Som sagt - lycka. Jag tjatade sönder henne. Tänk att det var fem månader sen jag såg min andra halva. Helt otroligt. Kommer att grina sönder när jag ser henne, garanterat, jag är en sån jävla tönt. En lycklig tönt.

What else? Läser lite på olika nyhetsportaler. Hemskheterna i Libyen, Japan och visste ni att de avlat fram autistiska möss nu? Japp. Det är en jävla blandning. Ta en promenad nu, träffa Linn för kaffe och hälsa på mitt gamla jobb för att se hur flashigt dem har fått det. Min kamera är redo att hämtas ut imorgon, fick smsavi idag. Inte en dag försent. Har inget mer att komma med nu. Hejdå.

Idag är en sjukt dålig dag, borderline på mitt humör. Behöver en långpromenad. Japp, japp. Imorgon är en bra dag. Hejdå.

Jag har visste något att blogga om idag, kom jag på nu. Klockan 21.22, just nu - kom jag på det roligaste. Jag har ju haft en great helg. Förkrök hos My med skön stämning och helt oplanerad utgång för min del i linne och jeans typ, men fyfan så kul det var. Dansade (hoppade omkring) i två timmar, krogen stängde och jag drog hem. Nu till det roliga.

Jag är påväg över bron, lyssnar på "Miami 2 Ibiza", sjunger mig fram över bron - lyckorus i kroppen. Från ingenstans kommer en kvinna i trettioårsåldern som frågar om jag ska gå hem själv. Jag tar ur mina lurar och säger att, javisst, det ska jag. Närå, men hon tyckte inte att jag skulle gå själv så jag fick sällis. Snällt, eller hur? Det är en bit att gå, liksom. Kul med sällskap och jag var ju glad. Vi ser Jehovas samlingshall på avstånd och jag börjar snacka Gud och ja... Läs föregående inlägg, jag snackade om hur accepterat det är med religion när sekter som Jehovas får smutskastas fritt - när allt ändå hör ihop med hjärntvätt och kontroll. Ja, jag malde nog på skitlänge och det hela var nog mer än fyllemonolog med mig själv än en dialog med en främling. Avslutningsvis:
Jag: Ja, vad tycker du då? Tycker du inte att det är helt jävla sjukt, det här med religion i överlag? Människor är fan dumma i huvudet. Det föder ju bara hat, hat, hat. Trist, trist att människor tänker i grupp, eller hur?
Kvinna: Jag är Jehovas vittne.
Just här blev det ju lite besvärad stämning, väldigt pinsam tystnad. Hon hade inte sagt mer än tre ord på hela vägen säkert men det hade självupptagna jag inte reflekterat över. Nu var hon lite röd i ansiktet.
Jag: ...ja. Jag också! Heh, det var ju bara på skoj. Ett skämt! HEH!
Jag försökte rädda situationen med att säga att jag också var Jehovas, det fungerade kanske inte så bra. Den lilla staden jag bor i är liten, som sagt.. Jag hoppas att hon inte känner igen mig.

Har ingenting att blogga om idag känner jag. Har inget att göra just nu heller, för den delen. Om en timme ska jag glida ner till den lilla staden och göra lite ärenden och sen ska jag träna. Men just nu är humöret, rastlös. Så jag läser lite bloggar. Alla gör listor. Listor, listor, listor. Jag är inte sämre jag inte, så jag tänker också göra en lista. Eller alltså, jag stjäl en randomlista som någon annan redan har stulit and so on.

10 FAVORITER
Färg: Vit. Spelar ingen roll vad folk säger, det är en färg.
Mat: Kött.
Band: Jag lyssnar på för mycket musik för att kunna svara på det.
Bok: Just nu gillar jag det mesta med John Ajvide Lindqvist.
Sport: Hahaha!
Årstid: Sommaren, alla andra årstider suger. Jag är inte bitter.
Veckodag: Söndagar.
Glassmak: Citronsorbet.
Tid på dygnet: Nätterna.

9 FÖR TILLFÄLLET
Humör: Rastlös.
Smak: Ehm. Havregrynsgrötsmak med en touch av jagharnyssborstattänderna?
Kläder: Mörka stuprör, svart tröja.
Bakgrund: På datorn eller, va? Sommarbild i så fall.
Nagellack: None.
Tid: 12.01
Omgivning: Vardagsrummet.

6 HAR DU NÅGONSIN
Dejtat någon av dina nära vänner: Nej, inte direkt.
Brutit mot lagen: Ja, det har nog de flesta egentligen.
Blivit arresterad: Nja.
Badat naken: Ja.
Varit med på TV: Nej.
Kysst någon du inte känner: Jag har också varit sexton, så ja.

2 VAL
Kaffe eller te: Jag gillar té men jag kan inte leva utan kaffe. Så kaffe.
Vår eller höst: Våren. Det är närmare sommaren.

1 ÖNSKAN:
Alltså, en tjänst på 100% skulle ju inte sitta hela fel. Men osjälvisk som jag är säger jag som alla skönhetsdrottningar; "I want peace... and... and love. And understanding. And I want all war to end. I wanna live in a world built on love. Just, just love."
...säga vad man säga vill, men vad Miss USA och Fröken Sverige måste vara bänga.

Hade så jävla roligt igår. Oväntat asroligt hade jag. Helt i min egen lilla bubbla, dansade loss i två timmar och gick hem direkt vid stängning. Innan jag gick hem hann jag spotta på ett gäng killar som var WAY too much. Bra kväll, bra musik, bra vänner. Himla... bra!

Förövrigt ska Carolina Gynning släppa en roman. Innan har hon ju släppt något självbiografiaktigtwhatever. Laura - flickan från havet, heter den. Jävla tönt-titel.

Jag är ingen modeexpert eller så, långt ifrån. Har på mig det jag gillar, det som klär mig. Skulle t ex aldrig sätta på mig ett par utsvängda jeans igen för min kropp är verkligen inte gjord för dem. Medan andra ser grymt bra ut i dem.

Jag gillar väl (även om det kanske inte är mitt största intresse) att shoppa och kläder, skor - likt dom flesta tjejer. Inga konstigheter. Jag bara undrar - dessa fruktansvärda skor? Vad är det med dem? "Skor som sticker ut". Som skorna nedanför, de missmatchas dessa med "söta klänningar" och det anses vara "hajfashåååån och sååå CHIC!!!" Det spelar ingen roll vad man försöker matcha de här skorna med. Skitfula är dom, oavsett. OAVSETT. Och alla dyliknande skor till dom här är SKITFULA OCH REGELVIDRIGA. Och vad är det med alla dessa hor/strippskor? Klackar på tjugo cm + platå och diskoglitter. Fyfan, om tio år kommer brudarna att gå igenom lite bilder, se vad de hade på fötterna och rågarva. För det är verkligen förjävligt. Bara för att modeindustrin drar practical jokes med er, behöver ni inte gå på det gott folk. Ni kan ju behålla smaken.

Kom på en till grej man lurar i barn som är konstig. Tandféen. Skitkonstig. Äckeltant. Flyger omkring när små barn sover och tar deras mjölktänder för några spänn. Sälj dem på tradera, ungar - för den där tanten är inte att lita på. Seriöst. Vad ska hon med alla tänder till? Var förvarar hon dem? Dessa konstiga grejer vi tutar i ungar, är det för att deras barndom ska bli mer som en saga kanske? Lite mer magi? Som vuxna tanter som stjäl tänder, det är magiskt? Jag vet inte. Sitter här som ett frågetecken.

Jag skulle ha tränat idag, haha. Får ta långpass imorgon, fysisk motion ger psykiskt välmående. Det är ganska awesome. Folk som lider av depression borde gå ut och gå och kramas mycket, tror ärligt talat att det skulle öka sertralinet från hjärnan betydligt mer än vad antidepp gör. Jag har ingen självdisciplin just nu känner jag, måste tvinga mig till den. Hängde hos My och gjorde smörgåstårta i tre timmar istället. Sen gick jag hem i vintervädret. VINTERvädret. What's up with all the snow? Så kasst, ge mig våren. Nu.

Konstig grej jag har för mig (kom på mig själv med idag, begravning): Kan inte bli ledsen i kyrkor, eller alltså - jag kan inte bli ledsen när en präst pratar. Bara förbannad. Funderar om han är lika dum i huvudet på fritiden. Alternativt om det är jag som är dum i huvudet. För ärligt talat, det här med att vi lever i "skapelsen" och ska vara tacksamma och ta emot Gud i våra liv... Jag vet inte. Hur jag än vrider på det, Kristendomen är en sekt och lite av den fria viljan försvinner när man "väljer" att vara religiös på något vis. Jag tycker det. Gud gav oss den "fria viljan" då enligt den här jävla sagoboken för vuxna, mer kallad Bibeln. Han gav oss fri vilja och regler att leva efter.

Jag hatar religion. I alla dess slag. Jag skiter i om folk är lyckliga av att vara religiösa. Jag tycker det är ren och skär dumhet. Idioti. Förargelseväckande. Jag tycker det är ett slag i magen och en käftsmäll så hård att tänderna ramlar ur - vi har hjärnor. Ändå finns det troende här i världen. Bibeln är skriven "för jättelängesen" och "då måste den ju vara sann". Jehovas Vittnen, Guds Ord/Familjen, Scientologerna - alla pratar om hur vidriga dessa sekter ska vara. Jag förstår inte vad som gör "nya" vidrigare än de accepterade? Det är ju hjärntvätt oavsett om det är Kristendomen vi snackar om eller Scientologerna vi snackar om. Kärlek, kärlek är den enda jävla guden - kärlek och kunskap. Det kommer man långt på. Men så vitt jag vet så skapar religion mer hat än kärlek.

Nu ska jag gosa ner mig med min Mr. och somna på honom. Hejdå.

Skulle tränat med Ebba, fick ge bangarkortet - again. Herregud. Hallisar på hög nivå, är ingen rockstjärna längre tydligen. Så trött så att jag ser stjärnor, det går i vågor. Det svider i mina ögonlock igen nu, men såfort jag lägger mig i sängen dunkar hjärtat i hundraåtto. Jävla koffeintabletter, det var sista gången. Nu ger jag det ett nytt försök, behöver däcka ordentligt och få tio timmars oavbruten sömn. Minns för ett par år sen när jag kunde dygna utan att jag själv ens reflekterade över det, men som sagt - jag är tydligen ingen rockstar. Sucks. Imorgon är det begravning och sorg för min familj, det är konstigt vad livet slår än i magen ibland. Godnatt.

GOOD MORNING ALL MY BILLION READERS AROUND THE WORLD!

Klockan är halvsju på morgonen och jag har inte gått och lagt mig. Har varit i tvättstugan sen 23.00 igår. Nu är sista maskinerna i tumlaren. Jag har tvättat elva maskiner. Elva. Jag har alldeles för mycket kläder. Matrialistisk skam. Så mycket tvätt som jag tvättat nu... Så mycket tvätt ska det aldrig bli igen. Aldrig, någonsin. Fyfan.

Konstigt nog är jag inte så trött. Druckit kaffe nu och ätit frukost. Tänkte ta en dusch och plocka lite. Runt tio tar jag en promenad, i det som ser ut att bli - fina vädret. My fyller år och jag ska göra smörgåstårta åt henne, vänpluspoäng till mig. Ingen plan på att gå och lägga mig förrän ikväll, det är ingen idé. Somnar jag nu, så somnar jag verkligen. Hålla sig aktiverad, hela dagen. Min dag är inte ansträngande, det suger att vara arbetslös. Träffa My, handla ingredienser, fika i solen, träffa Oskar, sola solarium och träna med Ebba. Vi får se hur mycket jag pallar med träningen, får trycka ett par koffeintabletter innan så jag presterar något åtminstone. Det är en bra dag som väntar känner jag, men varje dag är inte såhär trevlig. Jag har energi för tre personer, ungefär. Jag glider bara omkring och är understimulerad hela dagarna i vanliga fall, jag måste ha något att göra, något att vakna till. Vem orkar umgås med sig själv konstant? Det hela resulterar i att mitt temperament som är hemskt i vanliga fall, blir ännu hemskare. Stackars min boytoy. Han har tålamod och tar det med ett leende. Någon borde ge stackaren ett diplom.

Jag har udda diskussioner. Nyss diskuterade vi Nalle Puh. En vän hade hittat en bild när Nalle Puh mördat Ior och var alldels täckt i blod. Jag kan tänka mig det här om Nalle Puh. Jävla psykopatbjörn. Dom är så jävla taskiga mot Ior. Allihopa i Sjumilaskogen är sjuka i huvudet och helt empatibefriade. Stackars Ior. Han har inget hus, lite pinnar liksom. Som alltid rasar. Han lider av depression, behöver knappast vara psykolog för att se det. Alltid lite flöddrigt asledsen liksom. Känns inte okej. Dom skiter i honom. Jävla Nalle Puh.

Alla barnprogram propagerar för droger och att det är kul att vara elak. Tur att barn inte fattar något och bara tycker det är trevligt med talande djur och starka färger.

Bumbibjörnarna: Bumbibärssaft. Som de studsar av, blir pigga som fan. Blandas till med hjälp av bär då, självklart.
Mumintrollen: Har ni sett deras pupiller? Shit. De åker till massa öar och "Oj, här är en svamp jag aldrig stött på förut! Så ovanlig." Han äter den och börjar få hallisar. Alla varelserna i Mumindalen är ju freaky.
Bamse: Propagerar för att man inte ska slåss, men ska likt förbannat måste han spöa vargen. Det kan han inte göra utan sin dunderhonung som hans farmor gör åt honom. Utan dunderhonungen är Bamse bara en värdelös vanlig björn. Ingen skulle vara kompis med Bamse om han inte åt dunderhonung.
Karl-Alfred: Blir stark av att äta spenat. Får jättearmmuskler. Kolla hans deformerade ansikte. Anabola? Just sayin'..
Björnes Magasin: Det är alltså en vuxen man i björnkostym. Han pratar med en snigel och ropar på en trähund. Ibland drar han runt den där snigeln i ett koppel. Ibland skäller han på trähunden. Han äter pepparkakor, för att man blir snäll av dem. Vad händer om Björne inte får sina kakor, undrar jag? Är han inte snäll längre då?

Det finns en hel del exempel kvar. Jag orkar bara inte. Allt jag ville säga var att Nalle Puh är en psykopatbjörn.

Detta är ett inlägg dedikerat till enbart mig själv, för att påminna mig själv om att jag har det jävligt bra. Du får läsa det också, Y. Det är okej.

Biljetter i handen, utskrivna och klara. Frågan är nu hotell. Hur väljer man ett hotell? Det är okej om det är lite mögel, den londonaniska (vore inte det ett fantastiskt ord?) standarden är inte så hög. Dock har jag vissa krav. Inga hostel, inga vandrarhem. Jag vill inte dela rum med strangers, mitt sexliv mår inte bra av det. ...or does it? Nej. Vidare vill jag inte heller ha ett hotell en mil ifrån själva London. Det skulle suga. Och jag vill inte att det kostar en miljon för sex nätter. Det skulle också suga. Men lite mögel går bra alltså.

Det är nog alla svennars favorithobby att prata och längta efter sommaren just nu. Jag längtar också. Sommaren 2011 kommer att bli ganska awesome. Ganska jätteawesome. Ska försöka få Fröken MJ till lite enklare helgresor, det är nog inte så svårt. Utöver blir det vin, bad, långa nätter och uteserveringar. Precis som det ska vara.

I augusti åker vi på en simpel solsemester i två veckor. Till Icmeler. Den varmaste månaden i Turkiet med en medeltemperatur på trettioen grader under dagtid, tjugotre under natten. Vilket betyder runt fyrtio grader varmt. Skrämmande trevligt, jag gillar värme som andra människor finner äcklig och outhärdlig. Den enda vettiga guden som folk ber till måste vara Solguden.

Egentligen skulle vi tågluffat i Balkan under augusti, men fuck vad dyrt det är. Satt vid köksbordet och gjorde lite kalkyleringar på det, ont i magen och ångest över resultatet. Bröt ihop lite och tyckte sommaren var förstörd. Kan inte leva på vatten och bröd för att tågluffa, jag fungerar inte så. Mr. räddade snabbt situationen med "Eeh, vi, vi, eh.. vi kan åka till ett varmt land? CHARTER? HALLÅ? TURKIET?! VAR INTE LEDSEN!" It worked. All happy now. Reklamerade interail-korten. Bakslaget gav mig två veckor i solen. Helt okej. Tågluff nästa år.  

Det känns bra att ha saker att se fram emot efter den här långdragna vintern, grå vardag blir lite lättare då. Jag dör lite av lycka när jag tänker på det. Värme, värme, värme! Jag bor i helt fel land som har den här fetischen för överdriven värme. Men jag har så sjukt dålig blodcirkulation, så jag bara chillar sönder under sommarmånaderna. De två månaderna vi har som är varma. Som förhoppningsvis inte regnar bort. Vilket det brukar göra. Men det är lugnt om det är regn, bara det är varmt.  

The upside
Jag kanske har ett 100%-jobb snart. Jag fick äntligen lite färg idag. Min träning går bra och kommer att börja gå bättre. Jag har väldigt fina vänner! Jag har en väldigt fin pojkvän! Våren är på gång, idag såg jag snödroppar. Y flyttar hem i augusti - den där augustimånaden blir ju bara bättre och bättre. BF kommer hem från sin Asienresa inom en månad - som jag saknat! DET GÅR BRA NU, KOMPIS, DET GÅR BRA NU!

...on the downside, jag har inte fått min kamera.

Nu har Ryan Air slutat att göra mitt liv till ett helvete och allt är som det ska, har till och med fått bokningsnummer. Tack, Ryan Air. Tack för att jag inte behövde ringa och bombhota erat huvudkontor i Indien. Nu känns allt genast mycket bättre. Den 30:e mars åker vi till London, me and my boytoy. Återvänder den 4:e april.

Ryan Air är kul. Första gången jag satt på deras plan, satt jag fönsterplats vid ena vingen. Det var silvertejp på den och lite sladdar hängde ut. Who cares, tänkte jag och somnade. "Allt som inte går att laga med silvertejp är trasigt" - uppenbarligen så gick det ju faktiskt att laga då. Gosh, folk är kinkiga.

Japp. Det blir najs, London alltså. Jävligt najs. Det är vår där - här är det snö. Det är sol idag visserligen, tummen upp för det - men det är förtfarande snö. London, 10-16 grader. Sverige... Vi hade -8 inatt. Inte lika okej. Idag är min agenda väldigt hemmafruig. Jag ska tvätta, gå och handla lite mat, skura mina golv (så att jag kan ha vita strumpor på mig) och senare gå ner till solariumet och ge min kropp lite färg som inte är vit.

Kaffe i solen nu med overkligt bra musik i lurarna, sen tar jag tag i den här dagen. Hoppas på att kameran anländer idag också.

Jag gillar böcker. Gamla böcker är bäst. När de liksom doftar sönderläst. När sidorna faller ut ibland och man får tejpa fast dem igen, då vet man att boken är bra. Det är en udda fetisch kanske. Lite nasty kanske. Som att jag går runt och inhalerar doften av mögliga böcker om dagarna. Så är det inte. Jag har faktiskt inga mögliga böcker. Tror jag. 

Det här med författare är kul. Tänk människor, som brinner och lever för att skriva. Sjukligt stora ordförråd, huvudena fyllda med metaforer, idéer och inspiration. Arbetar kanske i veckor för att få fram fakta till ett stycke till en bok, som de sen försöker få publicerad i flera år. Personligen är jag inget fan av Herman Lindqvist, men han är nog ett bra exempel. Historiker, kunnig på sin sak, verkar ha sett sina verk som konst. Vilket man ska göra, tycker jag, om man är författare. Om man är författare, alltså. Vem bestämmer vem som är författare och inte? Var går egentligen gränsen?

Carolina Gynning får skriva en bok, för att hon har varit med i Big Brother, gjort plastikoperationer och synts i TV. Ingen hade publicerat hennes skitböcker om det inte var för att hon faktiskt var en mediaprofil. Hon hade varit en nobody och bokförlagen hade skrattat åt henne. Sofi Fahrmans böcker gav mig sura uppstötningar. Hur ofta nämner hon inte "Elsas långa ben"? Var fjärde mening? Hon är helt kass. Helt kass på att formulera sig, ge intryck och dela ut nyskapande metaforer till läsaren. Dålig miljöbeskrivning, dålig karaktärbeskrivning. Helt kass. Kass, kass, kass. Bara för att man är duktig på att välja ut skor och accessoarer innebär det knappast att man har talang för något annat. Om det vore så att Sofi Fahrman brann för sitt skrivande, hur kommer det sig då att hon började som gjorde?

Jag vet inte, det känns inte som om de här människorna har kämpat för att få sina böcker utgivna. Det känns inte alls som att de tänkt när de väl skrev sina böcker. Snarare så att de kanske bara har gett valfritt förlag en hög med bajs. Och fått det publicerat. Är det inte ganska genant? Att någon som Herman Lindqvist ska sitta i samma fack som Carolina Gynning och Sofi Fahrman?

Förstå alla dessa konstnärssjälar därute som drömmer om att få ge ut en bok. Som kämpar. Jag tycker synd om dem människorna. För när de väl, kanske om tio år, får sin bok publicerad - då sitter de i samma fack som Sofi Fahrman och Carolina Gynning. I skamvrån med Elsas långa ben.

De borde sluta titulera sig som författare och numera börja titulera sig som "bloggare" när de publicerar smuts i inbundet format. Det är väl ändå på det viset de verkligen tagit sig upp i karriären? Genom felstavningar och pussmunsbilder. Kul om de faktiskt hade haft något att förmedla, om de var kunniga eller åtminstone roliga. Inte ens det. Alkis-Göran i Flen har mer att dela med sig av, fast, det klart. Han är ju inte lika glammig som dem och dessutom kan han ju stava till rododendron.

Saker som är konstiga

1. Att vi gifter oss i kyrkan fortfarande. I vitt, oskuldens färg. När vi inte tror på Gud, har haft sex and so on? Mycket, mycket konstigt. "Vi har samlats här idag, blabla, för att viga under Gud, blabla". Som om de bryr sig? Folk bryr sig ju inte om det här med "tills döden skiljer er åt" heller för den delen. Jävligt underligt. Med bröllop. Mycket konstigt.
2. Blodpudding. Det är så jävla äckligt. Ni äckliga människor som äter det, ni är... jätteäckliga.
3. Att jag inte äger världen. Hade gjort ett bra jobb. Fantastiskt bra jobb. Synd att jag inte är psykopat bara, endast psykopater lyckas få makt här i världen. Sucks.
4. Att min kamera är paj och fortfarande inte kommit tillbaka. Jag kommer att få en ny tydligen. Fast jag verkar inte vara deras VIP-kund direkt. Fuck you, NetOnNet. Om inte ni inte ger mig min kamera snart ringer jag NÅGON SOM BRYR SIG. Typ konsumentverket eller så. Nej, det gör jag inte. Men kan ni skicka den typ igår, eller? Tack på förhand.
5. Vita strumpor. Man köper liksom vita strumpor. Vilken idioti. Vilken jävla idioti. Så blir dom smutsiga på någon timme, så tvättar man dem så blir de aldrig vita igen. Nej, fyfan. Vita strumpor borde inte få säljas. Eller så borde jag städa bättre. Ha renare skor kanske. Det är kanske bara jag som är ohygienisk helt enkelt. Ja. Jo. Så kan det vara.


Hej Ylva. "De galnas hus", skriven av Karin Fossum. Underlig bok. Läs den. "Min vän Leonard", skriven av James Frey. Språket är kul i den. Läs den också. Jag har nog redan nämnt den sista för dig tror jag. Okej. Dåså.

Det är intressant att höra människors egentliga åsikter om droger. Droger är ju ett så jävla känsligt ämne som svennebananfamiljen i Falun helst inte vill höra talas om. "Det finns överallt, men inte här!" Samtidigt som vi predikar om att man ska uppmärksamma det är det ju jävligt tydligt att människor helst gömmer sig lite, rent mentalt, när det väl kommer på tal. Jag har nog inga vänner vars föräldrar satt sig ner med dem i tonåren och diskuterat kring det.

Jag har en polare i en fet psykos just för tillfället, smart kille egentligen - nu är han klassad som schizofren några år framöver och får antipsykotiska injicerat en gång i veckan. Fånge i sin egen kropp, långsamt blir han uppäten av sina egna röster han konstant är tvingad att lyssna på. Det låter som ett trevligt och värdigt liv. Det kanske inte ens hade hänt om någon berättat för honom att kroppen inte är ett labratorium. Att meth är rätt farligt skit. Att hjärnan går att sabba. Att saker och ting inte är lika kul om ett par år som det var den första tiden på meth. Skolan ger en utbildningsvideo and that's about it. Score Sverige!

1. "Man dör ju av alkohol, man kan inte dö av hasch".
Det är ju säkert sant, man dör nog betydligt oftare om man super varje dag än om man röker ett par gram om dagen. Det är nog jävligt, jävligt sant. Fast, å andra sidan blir man ju med tiden dum i huvudet av hasch. Röker bort delar av hjärnan som kan vara bra att ha liksom, tappar lite närminne. Fast, man dör ju inte. Man blir ju bara dum i huvudet. Fett bra.

2. "Man måste ju testa allt en gång i alla fall!"
Jag vet, vi drar en lina koks allihopa? Eller lite speed! Woho! Så mår vi som kungar ett tag. Pigga, glada, intelligenta - självkänslan är på topp och världen har nog aldrig varit såhär ljus. Framtiden ligger för oss och vi äger den här jävla världen! Nu kan inget stoppa oss. Sen kom avtändningen och vi somnade. När vi vaknar har vi känt världens bästa känsla så långt ifrån den här bittra verkligheten - och vi kommer aldrig vilja testa det igen. Nej, varför skulle vi? Vi har ju testat det en gång nu, vi har känt världens bästa känsla. Nu ska vi bara leva med vetskapen om att världen inte kommer att kännas sådär ljus igen. ...det vill säga om vi inte bara provar en gång till?

Folk är helt enkelt idioter, hjärntvättade. Det är nog den enda verkliga faktan jag sitter på. Jag har stark forskning som tyder på det. "Ni vet, han Gud? Ja, han sa åt mig att starta krig!" Right. Taskigt av Gud att aldrig snacka med mig, kan jag känna. Jävligt orättvist, fast, det klart. Du är ju utvald. Måste kännas fint.

Att USA valde fram Bush som fick sitta åtta år med presidenttitel tyder ju också på en enda sak. Folk är idioter. TV-program i urval som bevisar det:
1. The Bachelor
De här människorna. De är alltså... seriösa med sig själva? Ärliga mot sig själva? Så, dom är typ tjugo brudar som tävlar om en och samma snubbe. Samtidigt som den här snubben väljer ut vilka han ska hångla med för dagen och inte. Så efter en vecka, när han tröttnat på någon skickar han hem henne. Hon väljer då att börja storgrina i internationell tv, säger något i stil med, "I really saw a future for us two. I loved him so much! SO MUCH! Oh my god.. I never felt this pain. Can you turn of the camera, I can't do this right now!" SERIÖST? DU KÄNDE HONOM I EN VECKA OCH HAN HÅNGLADE MED NITTON ANDRA BRUDAR? Var tog självrespekten vägen? Försvann den med förnedringstv?
2. 16 and pregnant
Japp. Titeln säger ju allt. Brudar som knullat en gång, blivit på smällen och bor i trångsynta USA som mer eller mindre är väldigt emot abort. Då föder man ett stackars barn till världen. Jag har bara en fråga. Hur i helvetet ska det gå till när de uppfostrar det här barnet? En sextonåring har ingen livserfarenhet what so ever att dela med sig utav. Jag tvivlar inte på att man kan ge sitt barn kärlek i den åldern, det gör jag inte. Jag tror däremot att man ger fel sorts kärlek. White trash.
3. Celebrity Rehab with Dr. Drew
Ja, bli drogfri i en dokusåpa för lite stålar. Det går säkert skitbra. Grattis till det beslutet. Dr. Drew behöver gå i terapi själv.
4. Big Brother
Man stänger alltså in människor i ett hus i hundra dagar, utan någon som helst kommunikation till omvärlden. Ingen tv, dator eller större verklig sysselsättning. Om inte BB ger dig ett "uppdrag". FOR REAL? 2011. Vi kan det här med psykologi vid det här laget, i alla fall hyfsat. Ni tror inte att det här med att stänga in människor kan påverka psyket? Människor med till synes fint psyke kan utveckla schizofreni, personlighetsklyvning samt borderline under instängda förhållanden. Men det är lugnt. Stäng in lite crazy folks i ett och samma hus i hundra dagar, det blir nice. Bra tv. Skit i dom. Är väl deras problem.

Och vad är den gemensamma nämnaren till allt detta dravel? U-S-A. USA bidrar alltså med mest idioti här i världen. Deras krigsmani, deras sätt lägga sig i saker de varken gör bättre eller har med att göra, skitkorkade tv-program för obegåvade människor som resten av världen apar efter. Jävla USA. Fuck you guys. Fick jag bränna en flagga skulle jag välja USA's. Utan tvekan. Kristna skitland. Jag hatar Apple också. Jävla USA. Jag hatar iTunes. Så jävla omständigt och onödigt program. iPhone, iTunes, iDon't-buy-your-products. Dumma er. Do you read this with googletranslate now, Obama? I know you do. Make a change or I will steel one of your socks and hide it from you. THEN WHO'S LAUGHING?

Nu gör jag ett nytt försök med diskbergen. Gick skitdåligt igår verkligen. Såhär gick det till.

Drar undan lite disk. Ska sätta i diskploppen. Lyckas skära mig på en kniv som ligger där i berget.

Jag: JAHA. Men FINE ditt jävla diskberg, nu tänker jag verkligen inte diska dig!
Disken: Förlåt! Det var inte meningen.
Jag: Nej, det är oförlåtligt. Aldrig.
Disken: Snälla, diska mig! Jag är så SMUTSIG!
Jag: Glöm det, fuck you. Jag tänker äta en halvliter Ben and Jerrys istället.
Disken: Nej, NEJ! Jävla tjockis! KOM OCH DISKA MIG!
Jag: DET SKULLE DU KANSKE TÄNKT PÅ INNAN DU SKAR MIG!

Disken blev så jävla ägd.

Så gick det till. Hoppas disken sköter sig nu.

Jag ler mycket när jag läser den här texten. Sjukt privat text, skriven sommaren som var. Jag ler för att det var värt att kämpa för något som kändes enda in i märgen. För något som var och är rätt. Trodde aldrig att något skulle kännas så verkligt och hårt, samtidigt mjukt. Tänk att jag kan älska så pass mycket. Tänk att jag kan bli älskad tillbaka på precis samma sätt. Bra känsla.


2009 10 30

"Han tyckte att jag skulle gå till en terapeut. Han var trött på mina hysteriska utbrott sa han, lite trött. Någon gång i månaden flippar jag ur, hela världen var det minsann. Mina hysteriska utbrott sa han, mina aggressionsproblem. Det var tydligen jag som var aggressiv i förhållandet. Jag var problemet. Jag är en såndär människa, som nog är väldigt proper utåt. Jävligt rolig är jag, ska ni veta. Jävligt kul. Fin fasad, en såndär riktigt käck tjej som gillar indie och pop, klär sig lagomt följande nuvarande mode och leker moralisk när mina vänner har problem. Himla bra tjej, den där, brukar folk säga efter ett möte med mig säkert. Jag hade tyckt att jag verkade som en bra tjej om jag mötte mig.

Men nu var det terapi det handlade om, och jag är väl inte den som är den. Har väl suttit där förut. När du kommer in, det doftar thinnerkänslor och frågelåda. Det sitter en tant eller farbror där, i en sliten fåtölj med nedsutten dyna. Ofta med glasögon, ett litet block som de knåpar ihop citat från "samtalet". Terapeuten har säkert läst tusen olika böcker, så terapueten vet fan vad terapeuten snackar om. Kom inte och tjafsa om det, aight? Du ska sitta där nu. Prata. Ett litet snett leende från terapeuten under tiden som säger - "jag ska analysera sönder dig din lilla parasit, men jag bryr mig inte ett skit".  Ja, jag går väl då. Om jag nu har problem, joddlar jag. Yes, sir. Det kan ju bli något nytt, jag kanske har förutfattade meningar om det här, vem vet. Jag kanske blir en ny människa. Kanske, kanske, kanske. Kanske inte.

Han heter Janne. Janne sitter där i sin pissgula stol, glasögonen ligger på bordet och blocket har han slängt lite nonchalant i knäet. Han biter på en bläckpenna med ett snett leende. Hans gylf är öppen, det tänker jag på. Det är sådär dödligt tyst, tystnaden som säger allt här egentligen. Vi har inte så jävla mycket att snacka om hörrö, Janne, tänker jag. Men jag säger det inte. Janne ler sådär snett, skriver något i sitt lilla block med sin salivindränkta bläckpenna. Jag hade ju rätt, vad ger det här mig? Tänker jag. Jag visste ju redan innan att det var såhär det skulle bli, tystnaden håller på att ta över oss. Tystnaden äter upp rummet och vill slita det i stycken.

Undrar vad han skriver? Verkar helt frisk, detta flickebarn, ingen terapi som behövs här inte. Typ. Nej, kanske inte. Han tittar på mig, med sina små intryckta grå grisögon och jag känner mig mest äcklad. Jag kan inte möta hans blick, istället fokuserar jag på allt annat utom den här Janne.

Jag tänker att vem fan analyserar Janne? Kanske hans patienter? Jag. Hans fru är säkert död - hon dog säkert i någon utav hennes alldeles för många försök att uppfylla hans skruvade sexuella fantasier. Janne är sexmissbrukare. Han våldtar säkert hela personalstyrkan här, men ingen vågar säga ett knyst, för då dödar han dem. Sexmissbrukaren Jan. JANBANAN. Det är därför han följer min röv med blicken när jag går och trycker ner dem mentalt mellan mina tuttar när jag träder in. Han har sagt samma sak till dem allihopa, bergis. Innan vårat möte har han gått igenom min journal och runkat till den. Det är därför hans gylf är uppe såklart. Jävla pervojanne, tänker jag och kikar lite på hans motbjudande dubbelhaka. Ovårdade skit, funderar jag vidare, raka bort ditt äckliga skäggstubb. Janne verkar inte vara någon tankeläsare direkt, för han sitter fortfarande där och tycker tystnaden är trevlig eller något sånt. Tystnaden som äter upp mig njuter han av. Jag tänker att Janne, den där JÄVLA JANNE, han är säkert pillertriller också. Han våldtar nog någon stackars liten brunette, någon nyutbildad nätt liten sak, hon är psykiatriker och han tvingar henne att skriva ut en jävla massa flödder till honom. Så tar dagen slut för Janne vid fem, då sätter han sig i bilen och runkar för trettioelfte gången till Lisa Ekdahl som sjunger för honom från radion. Han kommer hem sen, gör middag kanske, ingen gör ju middag åt honom - och det syns ju att gubben äter liksom. Trycker i sig en pizza kanske, samtidigt som han kollar på porr. På nätterna sen, då sätter han sig på badrumsgolvet och inhalerar roppar och annat flödder. Hans finniga tonårsson är som vanligt inte hemma den här natten heller, han kanske heter Jerry. Jerry är ute och träffar sin livs kärlek Markus, som är trettiotvå och har fru och två döttrar. Lisa och Tindra.

Jag hinner tänka allt det här, samtidigt som tystnaden äter upp mig och Janne suger på sin lilla äckliga bläckpenna. Han kliar sig om hakan och tar på sig glasögonen, tittar lite mer på mig nu. Snart kommer han säga något, jag vet det. Jag blir nervös, börjar svettas. Tittar lite på klockan, kan man gå snart? Pillar med jackärmen, kappan som jag hängt över stolen. Drar ögonen till berlockarmbandet, det finns många berlocker där. Tänker han fråga vad de står för? Jag skulle kanske inte tagit på mig det imorse. Fan, jag kan ju inte vara tyst om han ska snacka. Jag är väl för fan inte fjorton. Nej, helvete. Nu börjar han öppna sin mun, han har inte pennan där längre. Stoppa tillbaka pennan, för i helvetet! STOPPA TILLBAKA PENNAN I DIN ÄCKLIGA JÄVLA MUN! Men det gör han inte, jag vet att han inte kommer att göra det.

- Om du fick beskriva ditt liv, med max två meningar - hur skulle du beskriva det då? Säger han.

Och tystnaden består ett tag efter det. Jag hyperventilerar inombords, borde jag säga det där om hans gylf? Han borde ha upptäckt det själv kan man tycka. Inte särskilt observant av honom, dumma Janne. Nu funderar jag över hans fråga, vad vill han att jag ska svara nu? Jag vill vara ärlig faktiskt. Det är inte alltid det lönar sig med ärlighet på sånahär möten, det vet jag ju visserligen. Nu rätar jag på mig. Sätter benen i kors, min blick drar sig uppåt och fäster sig stadigt i hans. Hans äckliga ögon, vem kysser en människa med den sortens ögon, hinner jag också tänka. Jag flackar inte med blicken alls längre.

- Det är som ett enda stort skådespeleri - och jag är inte ens huvudpersonen."

Jag tycker det är roligt. Innan hade jag en låst blogg med bara sånthär nedskrivet, tragiskt skit med massa tycka-synd-om-historier. Vad man utvecklas som människa - vad ett par år och vad bara några månader och veckor kan lära än saker. Fan vad jag känner mig seriös och sentimental ikväll, men det är verkligen grymt att ha kvar min gamla emolyrik. Lagrat föralltid. Som för att påminna mig själv om att "Ja, fast du är ju inte den människan längre". Självinsikt liksom. Trodde jag aldrig om mig själv!

Den här staden har ingen själ. Alla som bott i en mindre stad, by eller taskig förort vet precis vad jag snackar om. Den lilla byn jag växte upp i åt verkligen upp själen, man kände sig som en nobody. Som att ingen cool kille någonsin skulle se åt ens håll. Högstadiet var vidrigt för mig. Jag passade nog aldrig in riktigt, jag är lite av en skummis egentligen. Var nog rätt ful i högstadiet och även om jag inte var det så skulle nog den lilla byn jag bodde i få mig att känna mig som ful. Ni vet, det bestäms redan i första klass vem som är snygg eller inte. Om personen i fråga som klassats som "snygg" helt plötsligt skulle bli skelögd och tandlös, det spelar inte så stor roll - har hon eller han stämpeln så sitter den där den sitter. Jag var nog clownen faktiskt. Högljudd, skrikig och tog alldeles för mycket plats av ren osäkerhet. Är nog fortfarande clownen, men på ett bättre sätt. En clown med självrespekt och självkänsla. 

Jag ska förklara hur det här fungerar nu - hur just den här byn fungerar i alla fall. Alla "coola" killar bestämmer vilken tjej som får vara med och leka och inte. Dom hänger bara med varandra och skulle någon kille, vi säger en mil ifrån byn, dyka upp på en fest... Då brölar de i kör. Det är sant. Som stridslystna älgar blir de. "Komma hit och ta våra tjejer" Så får den stackars killen som bor en mil ifrån lite spö och får åka hem. Tjejerna säger saker som "Amen guuu, va håller ni påååå me egentlieeeeeeen? Shit azzååååå!" Jag vet, för jag har varit en av dem. Inte en av dem som killarna vill ha, men en av dom som står vid sidan om och säger saker i den stilen. För fem år sen ungefär, när jag var sexton, vill säga. De här killarna jag snackar om, de stannar i byn. Ofta föralltid. Ibland åker de till Kanarieöarna, Aya Napa eller Gotland. Men de stannar föralltid. Köper hus. Tar över gårdar efter sina föräldrar ibland. De hänger med varandra från grundskolan och resten av sina liv. De är kungar där de befinner sig, på den lilla arean med Ica, ett konditori, en blomsterhandel och en pizzeria. Dricker billig öl ihop, spelar tv-spel ihop, är otrogna med varandras flickvänner, fiskar ihop och gör enstaka resor ihop. De stannar där.

Jag tror faktiskt att dem är medvetna om allt det här - det beror nog helt enkelt på rädslan. För utanför den där blå skylten, så är de verkligen ingenting. Det här är killar som folk med ett uns vett undrande höjer ögonbrynet åt. Killar som inte kan föra sig efter en öl. Killar som tror sig ha rätten att spy ur sig precis vad som helst och komma undan med det, eftersom deras gäng ändå backar upp dem med bröl. Bröl som ska föreställa skratt. Killar som tror att brudar med viss självrespekt faller för deras patetiska raggningsförsök. Killar som är fast på femtiotalet och tycker det är smakfullt att tafsa helt naturligt. Jag är ju kvinna, så jag kanske bara inte förstår? Intelligensnivån är pinsam. Jävligt pinsam.

Cirka en mil ifrån den här lilla byn, ligger en liten stad. Jag bor i den här lilla staden. Den här lilla staden är jävligt kall och vill man gå på krogen i den här lilla staden - ja, då kan man lika gärna ta med sig en halvliter vodka och sätta sig på valfritt högstadium. Allting är grupperat. Killar tafsar och kan inte ta ett nej. Tjejer som bråkat om nagellack i sjuan och nu är tjugotre - de är fortfarande osams. Det är sneda blickar och jävligt, jävligt tröttsamt. Stackars vuxna människor som flyttar hit, det måste vara omöjligt för dem att få ett umgänge. Den lilla staden är bitter. Den lilla byn är bara tragisk.

Här bor jag - med min fina pojkvän som inte är uppvuxen här och det märks. Det gör det. Han är väldigt öppen för nya människor, respekterar människor på ett helt annat sätt. Ingen SD-anda över hans åsikter. Han tänker. Jag älskar det, jag älskar människor som tänker. När det märks att de tänker. Jag har väldigt fina vänner också. Det händer att jag går ut på krogen. Dock räknar man aldrig med att stöta på nya människor och faktiskt prata med dem. Du går ut med dina vänner och det är dina vänner du håller dig till. 

Vi snackar om det här ibland, jag och mina vänner. När jag tar upp det brukar jag avsluta med: "Jag påstår inte att jag är bättre nu, men.." Sist avbröt en kompis och sa "Jo, det är du verkligen". Även om jag inte kommit härifrån ännu, så jo. Jag är bättre. Mest för att jag kan föra mig. Är socialt kompenent. Tänker för mig själv och låter inte andra tänka åt mig. Jag vet att jag kommer härifrån, det är en tidsfråga. Vad folk än säger så är det inte likadant överallt, det är nog väldigt snarlikt i många små byar och småstäder. Man behöver inte välja en annan småstad eller en annan liten by. Det finns hopp! Men just det här lilla staden och den här lilla byn, det finns inget hopp. Det är bara genuint tragiskt.