Postad i : 
2011-03-21 @ 21:22:00 Jag har visste något att blogga om idag, kom jag på nu. Klockan 21.22, just nu - kom jag på det roligaste. Jag har ju haft en great helg. Förkrök hos My med skön stämning och helt oplanerad utgång för min del i linne och jeans typ, men fyfan så kul det var. Dansade (hoppade omkring) i två timmar, krogen stängde och jag drog hem. Nu till det roliga.
Jag är påväg över bron, lyssnar på "Miami 2 Ibiza", sjunger mig fram över bron - lyckorus i kroppen. Från ingenstans kommer en kvinna i trettioårsåldern som frågar om jag ska gå hem själv. Jag tar ur mina lurar och säger att, javisst, det ska jag. Närå, men hon tyckte inte att jag skulle gå själv så jag fick sällis. Snällt, eller hur? Det är en bit att gå, liksom. Kul med sällskap och jag var ju glad. Vi ser Jehovas samlingshall på avstånd och jag börjar snacka Gud och ja... Läs föregående inlägg, jag snackade om hur accepterat det är med religion när sekter som Jehovas får smutskastas fritt - när allt ändå hör ihop med hjärntvätt och kontroll. Ja, jag malde nog på skitlänge och det hela var nog mer än fyllemonolog med mig själv än en dialog med en främling. Avslutningsvis:
Jag: Ja, vad tycker du då? Tycker du inte att det är helt jävla sjukt, det här med religion i överlag? Människor är fan dumma i huvudet. Det föder ju bara hat, hat, hat. Trist, trist att människor tänker i grupp, eller hur?
Kvinna: Jag är Jehovas vittne.
Just här blev det ju lite besvärad stämning, väldigt pinsam tystnad. Hon hade inte sagt mer än tre ord på hela vägen säkert men det hade självupptagna jag inte reflekterat över. Nu var hon lite röd i ansiktet.
Jag: ...ja. Jag också! Heh, det var ju bara på skoj. Ett skämt! HEH!
Jag försökte rädda situationen med att säga att jag också var Jehovas, det fungerade kanske inte så bra. Den lilla staden jag bor i är liten, som sagt.. Jag hoppas att hon inte känner igen mig.
Jag är påväg över bron, lyssnar på "Miami 2 Ibiza", sjunger mig fram över bron - lyckorus i kroppen. Från ingenstans kommer en kvinna i trettioårsåldern som frågar om jag ska gå hem själv. Jag tar ur mina lurar och säger att, javisst, det ska jag. Närå, men hon tyckte inte att jag skulle gå själv så jag fick sällis. Snällt, eller hur? Det är en bit att gå, liksom. Kul med sällskap och jag var ju glad. Vi ser Jehovas samlingshall på avstånd och jag börjar snacka Gud och ja... Läs föregående inlägg, jag snackade om hur accepterat det är med religion när sekter som Jehovas får smutskastas fritt - när allt ändå hör ihop med hjärntvätt och kontroll. Ja, jag malde nog på skitlänge och det hela var nog mer än fyllemonolog med mig själv än en dialog med en främling. Avslutningsvis:
Jag: Ja, vad tycker du då? Tycker du inte att det är helt jävla sjukt, det här med religion i överlag? Människor är fan dumma i huvudet. Det föder ju bara hat, hat, hat. Trist, trist att människor tänker i grupp, eller hur?
Kvinna: Jag är Jehovas vittne.
Just här blev det ju lite besvärad stämning, väldigt pinsam tystnad. Hon hade inte sagt mer än tre ord på hela vägen säkert men det hade självupptagna jag inte reflekterat över. Nu var hon lite röd i ansiktet.
Jag: ...ja. Jag också! Heh, det var ju bara på skoj. Ett skämt! HEH!
Jag försökte rädda situationen med att säga att jag också var Jehovas, det fungerade kanske inte så bra. Den lilla staden jag bor i är liten, som sagt.. Jag hoppas att hon inte känner igen mig.
