Postad i : 
2011-03-11 @ 01:54:42"Det känns mörkt. Lite instängt. Jag känner igen lukten, den liksom fräter. Besviken och sårad och arg och ledsen. Ledsen. Och jag vill, men jag vill ändå inte och jag vet inte om jag orkar. Orkar. Vem är vi? För det som var du och det som var jag, är liksom inte längre du och jag. Det är vi. Vem är vi? Vi är lyckliga. Ibland. Och ibland älskar du mig för mycket, du älskar vi för mycket. Fel. Då blir allt fel. Och då kommer Orden och Sjukdomen över oss och jag liksom, jag önskar. Önskar att det bara fanns lite, lite, lite, lite av Orden och Sjukdomen. Men jag önskar bara, det blir inte så. Och Sjukdomen du bär smittar och gör ont i mitt hjärta, det värker och jag hittar inte ut. Klaustrofobi. Vi är intensiva kyssar, verkligt sex på bitakuddenförjagvetintevarjagtarvägenÅH-nivå. Vi är en skitig etta med IKEA-möbler. Vi är en hund du inte vill ha längre. Vi är tider vi inte kan passa. Vi är själar som inte liksom fastnar för någon annan än varandra. Och det är aldrig tyst. Tystnaden. Hur känns den? Hur kändes det att vara ensam, en tom plats runt min midja som vem höll om? Och jag sov ensam en natt, grät. Drack mig full. För Vi var inte där. Och du var ledsen, jag var ledsen och jag kräks. Vet att jag hellre lever i misär, konstanta konflikter och hysteriska hemmakvällar med Ali G och VI. Hellre det. Hellre det än att älska någon annan. För jag älskar dig. Jag älskar Vi. Och jag älskar allt som Vi står för. Jag vill inte ha något annat. Den där Sjukdomen, jag kan leva med den. Det gör bara.. så ont. Ibland. När det går fel. Då vill jag inte att Sjukdomen ska finnas. Det Svarta i Sjukdomen. Som skrämmer, men ändå.. Du älskar mig. Vi älskar. Älskar, alltid. Länge. Du och jag, vi - oss. Jag tänker inte mer på det. Tills döden skiljer oss åt. Men jag har bestämt mig, sen ett tag. Ett hopp emellan, död och skilja. Vissa saker sker fortare än vad man förväntat sig. Du ska veta, Vi ska veta - att jag uppskattat.
VARJE. JÄVLA. SEKUND. OAVSETT."
Jag ler mycket när jag läser den här texten. Sjukt privat text, skriven sommaren som var. Jag ler för att det var värt att kämpa för något som kändes enda in i märgen. För något som var och är rätt. Trodde aldrig att något skulle kännas så verkligt och hårt, samtidigt mjukt. Tänk att jag kan älska så pass mycket. Tänk att jag kan bli älskad tillbaka på precis samma sätt. Bra känsla.
2009 10 30
"Han tyckte att jag skulle gå till en terapeut. Han var trött på mina hysteriska utbrott sa han, lite trött. Någon gång i månaden flippar jag ur, hela världen var det minsann. Mina hysteriska utbrott sa han, mina aggressionsproblem. Det var tydligen jag som var aggressiv i förhållandet. Jag var problemet. Jag är en såndär människa, som nog är väldigt proper utåt. Jävligt rolig är jag, ska ni veta. Jävligt kul. Fin fasad, en såndär riktigt käck tjej som gillar indie och pop, klär sig lagomt följande nuvarande mode och leker moralisk när mina vänner har problem. Himla bra tjej, den där, brukar folk säga efter ett möte med mig säkert. Jag hade tyckt att jag verkade som en bra tjej om jag mötte mig.
Men nu var det terapi det handlade om, och jag är väl inte den som är den. Har väl suttit där förut. När du kommer in, det doftar thinnerkänslor och frågelåda. Det sitter en tant eller farbror där, i en sliten fåtölj med nedsutten dyna. Ofta med glasögon, ett litet block som de knåpar ihop citat från "samtalet". Terapeuten har säkert läst tusen olika böcker, så terapueten vet fan vad terapeuten snackar om. Kom inte och tjafsa om det, aight? Du ska sitta där nu. Prata. Ett litet snett leende från terapeuten under tiden som säger - "jag ska analysera sönder dig din lilla parasit, men jag bryr mig inte ett skit". Ja, jag går väl då. Om jag nu har problem, joddlar jag. Yes, sir. Det kan ju bli något nytt, jag kanske har förutfattade meningar om det här, vem vet. Jag kanske blir en ny människa. Kanske, kanske, kanske. Kanske inte.
Han heter Janne. Janne sitter där i sin pissgula stol, glasögonen ligger på bordet och blocket har han slängt lite nonchalant i knäet. Han biter på en bläckpenna med ett snett leende. Hans gylf är öppen, det tänker jag på. Det är sådär dödligt tyst, tystnaden som säger allt här egentligen. Vi har inte så jävla mycket att snacka om hörrö, Janne, tänker jag. Men jag säger det inte. Janne ler sådär snett, skriver något i sitt lilla block med sin salivindränkta bläckpenna. Jag hade ju rätt, vad ger det här mig? Tänker jag. Jag visste ju redan innan att det var såhär det skulle bli, tystnaden håller på att ta över oss. Tystnaden äter upp rummet och vill slita det i stycken.
Undrar vad han skriver? Verkar helt frisk, detta flickebarn, ingen terapi som behövs här inte. Typ. Nej, kanske inte. Han tittar på mig, med sina små intryckta grå grisögon och jag känner mig mest äcklad. Jag kan inte möta hans blick, istället fokuserar jag på allt annat utom den här Janne.
Jag tänker att vem fan analyserar Janne? Kanske hans patienter? Jag. Hans fru är säkert död - hon dog säkert i någon utav hennes alldeles för många försök att uppfylla hans skruvade sexuella fantasier. Janne är sexmissbrukare. Han våldtar säkert hela personalstyrkan här, men ingen vågar säga ett knyst, för då dödar han dem. Sexmissbrukaren Jan. JANBANAN. Det är därför han följer min röv med blicken när jag går och trycker ner dem mentalt mellan mina tuttar när jag träder in. Han har sagt samma sak till dem allihopa, bergis. Innan vårat möte har han gått igenom min journal och runkat till den. Det är därför hans gylf är uppe såklart. Jävla pervojanne, tänker jag och kikar lite på hans motbjudande dubbelhaka. Ovårdade skit, funderar jag vidare, raka bort ditt äckliga skäggstubb. Janne verkar inte vara någon tankeläsare direkt, för han sitter fortfarande där och tycker tystnaden är trevlig eller något sånt. Tystnaden som äter upp mig njuter han av. Jag tänker att Janne, den där JÄVLA JANNE, han är säkert pillertriller också. Han våldtar nog någon stackars liten brunette, någon nyutbildad nätt liten sak, hon är psykiatriker och han tvingar henne att skriva ut en jävla massa flödder till honom. Så tar dagen slut för Janne vid fem, då sätter han sig i bilen och runkar för trettioelfte gången till Lisa Ekdahl som sjunger för honom från radion. Han kommer hem sen, gör middag kanske, ingen gör ju middag åt honom - och det syns ju att gubben äter liksom. Trycker i sig en pizza kanske, samtidigt som han kollar på porr. På nätterna sen, då sätter han sig på badrumsgolvet och inhalerar roppar och annat flödder. Hans finniga tonårsson är som vanligt inte hemma den här natten heller, han kanske heter Jerry. Jerry är ute och träffar sin livs kärlek Markus, som är trettiotvå och har fru och två döttrar. Lisa och Tindra.
Jag hinner tänka allt det här, samtidigt som tystnaden äter upp mig och Janne suger på sin lilla äckliga bläckpenna. Han kliar sig om hakan och tar på sig glasögonen, tittar lite mer på mig nu. Snart kommer han säga något, jag vet det. Jag blir nervös, börjar svettas. Tittar lite på klockan, kan man gå snart? Pillar med jackärmen, kappan som jag hängt över stolen. Drar ögonen till berlockarmbandet, det finns många berlocker där. Tänker han fråga vad de står för? Jag skulle kanske inte tagit på mig det imorse. Fan, jag kan ju inte vara tyst om han ska snacka. Jag är väl för fan inte fjorton. Nej, helvete. Nu börjar han öppna sin mun, han har inte pennan där längre. Stoppa tillbaka pennan, för i helvetet! STOPPA TILLBAKA PENNAN I DIN ÄCKLIGA JÄVLA MUN! Men det gör han inte, jag vet att han inte kommer att göra det.
- Om du fick beskriva ditt liv, med max två meningar - hur skulle du beskriva det då? Säger han.
Och tystnaden består ett tag efter det. Jag hyperventilerar inombords, borde jag säga det där om hans gylf? Han borde ha upptäckt det själv kan man tycka. Inte särskilt observant av honom, dumma Janne. Nu funderar jag över hans fråga, vad vill han att jag ska svara nu? Jag vill vara ärlig faktiskt. Det är inte alltid det lönar sig med ärlighet på sånahär möten, det vet jag ju visserligen. Nu rätar jag på mig. Sätter benen i kors, min blick drar sig uppåt och fäster sig stadigt i hans. Hans äckliga ögon, vem kysser en människa med den sortens ögon, hinner jag också tänka. Jag flackar inte med blicken alls längre.
- Det är som ett enda stort skådespeleri - och jag är inte ens huvudpersonen."Jag tycker det är roligt. Innan hade jag en låst blogg med bara sånthär nedskrivet, tragiskt skit med massa tycka-synd-om-historier. Vad man utvecklas som människa - vad ett par år och vad bara några månader och veckor kan lära än saker. Fan vad jag känner mig seriös och sentimental ikväll, men det är verkligen grymt att ha kvar min gamla emolyrik. Lagrat föralltid. Som för att påminna mig själv om att "Ja, fast du är ju inte den människan längre". Självinsikt liksom. Trodde jag aldrig om mig själv!
