True Treasure

Den här staden har ingen själ. Alla som bott i en mindre stad, by eller taskig förort vet precis vad jag snackar om. Den lilla byn jag växte upp i åt verkligen upp själen, man kände sig som en nobody. Som att ingen cool kille någonsin skulle se åt ens håll. Högstadiet var vidrigt för mig. Jag passade nog aldrig in riktigt, jag är lite av en skummis egentligen. Var nog rätt ful i högstadiet och även om jag inte var det så skulle nog den lilla byn jag bodde i få mig att känna mig som ful. Ni vet, det bestäms redan i första klass vem som är snygg eller inte. Om personen i fråga som klassats som "snygg" helt plötsligt skulle bli skelögd och tandlös, det spelar inte så stor roll - har hon eller han stämpeln så sitter den där den sitter. Jag var nog clownen faktiskt. Högljudd, skrikig och tog alldeles för mycket plats av ren osäkerhet. Är nog fortfarande clownen, men på ett bättre sätt. En clown med självrespekt och självkänsla. 

Jag ska förklara hur det här fungerar nu - hur just den här byn fungerar i alla fall. Alla "coola" killar bestämmer vilken tjej som får vara med och leka och inte. Dom hänger bara med varandra och skulle någon kille, vi säger en mil ifrån byn, dyka upp på en fest... Då brölar de i kör. Det är sant. Som stridslystna älgar blir de. "Komma hit och ta våra tjejer" Så får den stackars killen som bor en mil ifrån lite spö och får åka hem. Tjejerna säger saker som "Amen guuu, va håller ni påååå me egentlieeeeeeen? Shit azzååååå!" Jag vet, för jag har varit en av dem. Inte en av dem som killarna vill ha, men en av dom som står vid sidan om och säger saker i den stilen. För fem år sen ungefär, när jag var sexton, vill säga. De här killarna jag snackar om, de stannar i byn. Ofta föralltid. Ibland åker de till Kanarieöarna, Aya Napa eller Gotland. Men de stannar föralltid. Köper hus. Tar över gårdar efter sina föräldrar ibland. De hänger med varandra från grundskolan och resten av sina liv. De är kungar där de befinner sig, på den lilla arean med Ica, ett konditori, en blomsterhandel och en pizzeria. Dricker billig öl ihop, spelar tv-spel ihop, är otrogna med varandras flickvänner, fiskar ihop och gör enstaka resor ihop. De stannar där.

Jag tror faktiskt att dem är medvetna om allt det här - det beror nog helt enkelt på rädslan. För utanför den där blå skylten, så är de verkligen ingenting. Det här är killar som folk med ett uns vett undrande höjer ögonbrynet åt. Killar som inte kan föra sig efter en öl. Killar som tror sig ha rätten att spy ur sig precis vad som helst och komma undan med det, eftersom deras gäng ändå backar upp dem med bröl. Bröl som ska föreställa skratt. Killar som tror att brudar med viss självrespekt faller för deras patetiska raggningsförsök. Killar som är fast på femtiotalet och tycker det är smakfullt att tafsa helt naturligt. Jag är ju kvinna, så jag kanske bara inte förstår? Intelligensnivån är pinsam. Jävligt pinsam.

Cirka en mil ifrån den här lilla byn, ligger en liten stad. Jag bor i den här lilla staden. Den här lilla staden är jävligt kall och vill man gå på krogen i den här lilla staden - ja, då kan man lika gärna ta med sig en halvliter vodka och sätta sig på valfritt högstadium. Allting är grupperat. Killar tafsar och kan inte ta ett nej. Tjejer som bråkat om nagellack i sjuan och nu är tjugotre - de är fortfarande osams. Det är sneda blickar och jävligt, jävligt tröttsamt. Stackars vuxna människor som flyttar hit, det måste vara omöjligt för dem att få ett umgänge. Den lilla staden är bitter. Den lilla byn är bara tragisk.

Här bor jag - med min fina pojkvän som inte är uppvuxen här och det märks. Det gör det. Han är väldigt öppen för nya människor, respekterar människor på ett helt annat sätt. Ingen SD-anda över hans åsikter. Han tänker. Jag älskar det, jag älskar människor som tänker. När det märks att de tänker. Jag har väldigt fina vänner också. Det händer att jag går ut på krogen. Dock räknar man aldrig med att stöta på nya människor och faktiskt prata med dem. Du går ut med dina vänner och det är dina vänner du håller dig till. 

Vi snackar om det här ibland, jag och mina vänner. När jag tar upp det brukar jag avsluta med: "Jag påstår inte att jag är bättre nu, men.." Sist avbröt en kompis och sa "Jo, det är du verkligen". Även om jag inte kommit härifrån ännu, så jo. Jag är bättre. Mest för att jag kan föra mig. Är socialt kompenent. Tänker för mig själv och låter inte andra tänka åt mig. Jag vet att jag kommer härifrån, det är en tidsfråga. Vad folk än säger så är det inte likadant överallt, det är nog väldigt snarlikt i många små byar och småstäder. Man behöver inte välja en annan småstad eller en annan liten by. Det finns hopp! Men just det här lilla staden och den här lilla byn, det finns inget hopp. Det är bara genuint tragiskt.