True Treasure

Sverige slår sig själva för bröstet, ännu en gång. En kvinna diktar upp en våldtäktshistoria och vi väljer att inte lämna ut henne till Grekisk domstol. Sverige anser att det är självklart att England ska lämna ut Julian Assange till våra svenska PK-domstolar, som Alexandra Pascalidou så fint jämförde det med. Vad är skillnaden undrar jag? Pinsamt.

Jag har svårt för diskussioner kring våldtäkt, jag är nog ganska långt ifrån politiskt korrekt när det kommer kring ämnet. Det har blivit lite utav en "vargen kommer" runt det. Jag tänker på alla män som sitter inne just nu, oskyldigt dömda. Deras liv är förstörda, i princip. Det är inte svårt att bli dömd för våldtäkt. Krogen, sen natt, fylla, kåt tjej, kåt kille, går hem med varandra, ligger. Tjejen vaknar, inser att hon har pojkvän, drabbas av panik, vet inte hur hon ska hantera situationen, drar därifrån, anmäler killen för våldtäkt. Pojkvännen förstående, killen från krogen får tre år och en fet stämpel. Det är vanligare än vad folk tror. Jag lider med tjejer som blivit våldtagna, det måste vara något sjukt brutalt och ger säkert ordentliga men för livet. Samtidigt äcklas över hur kvinnor utnyttjar systemet. Det får kvinnor som faktiskt blivit våldtagna att bli mindre tagna på allvar.

Sverige borde lämna ut henne till Grekland, det här är fånigt. Ska vi vägra att lämna ut henne, får vi räkna med att länderna vi har samarbete med att göra detsamma. Det här är inte hide and seek.

Jag skulle ha tränat idag, haha. Får ta långpass imorgon, fysisk motion ger psykiskt välmående. Det är ganska awesome. Folk som lider av depression borde gå ut och gå och kramas mycket, tror ärligt talat att det skulle öka sertralinet från hjärnan betydligt mer än vad antidepp gör. Jag har ingen självdisciplin just nu känner jag, måste tvinga mig till den. Hängde hos My och gjorde smörgåstårta i tre timmar istället. Sen gick jag hem i vintervädret. VINTERvädret. What's up with all the snow? Så kasst, ge mig våren. Nu.

Konstig grej jag har för mig (kom på mig själv med idag, begravning): Kan inte bli ledsen i kyrkor, eller alltså - jag kan inte bli ledsen när en präst pratar. Bara förbannad. Funderar om han är lika dum i huvudet på fritiden. Alternativt om det är jag som är dum i huvudet. För ärligt talat, det här med att vi lever i "skapelsen" och ska vara tacksamma och ta emot Gud i våra liv... Jag vet inte. Hur jag än vrider på det, Kristendomen är en sekt och lite av den fria viljan försvinner när man "väljer" att vara religiös på något vis. Jag tycker det. Gud gav oss den "fria viljan" då enligt den här jävla sagoboken för vuxna, mer kallad Bibeln. Han gav oss fri vilja och regler att leva efter.

Jag hatar religion. I alla dess slag. Jag skiter i om folk är lyckliga av att vara religiösa. Jag tycker det är ren och skär dumhet. Idioti. Förargelseväckande. Jag tycker det är ett slag i magen och en käftsmäll så hård att tänderna ramlar ur - vi har hjärnor. Ändå finns det troende här i världen. Bibeln är skriven "för jättelängesen" och "då måste den ju vara sann". Jehovas Vittnen, Guds Ord/Familjen, Scientologerna - alla pratar om hur vidriga dessa sekter ska vara. Jag förstår inte vad som gör "nya" vidrigare än de accepterade? Det är ju hjärntvätt oavsett om det är Kristendomen vi snackar om eller Scientologerna vi snackar om. Kärlek, kärlek är den enda jävla guden - kärlek och kunskap. Det kommer man långt på. Men så vitt jag vet så skapar religion mer hat än kärlek.

Nu ska jag gosa ner mig med min Mr. och somna på honom. Hejdå.

Jag gillar böcker. Gamla böcker är bäst. När de liksom doftar sönderläst. När sidorna faller ut ibland och man får tejpa fast dem igen, då vet man att boken är bra. Det är en udda fetisch kanske. Lite nasty kanske. Som att jag går runt och inhalerar doften av mögliga böcker om dagarna. Så är det inte. Jag har faktiskt inga mögliga böcker. Tror jag. 

Det här med författare är kul. Tänk människor, som brinner och lever för att skriva. Sjukligt stora ordförråd, huvudena fyllda med metaforer, idéer och inspiration. Arbetar kanske i veckor för att få fram fakta till ett stycke till en bok, som de sen försöker få publicerad i flera år. Personligen är jag inget fan av Herman Lindqvist, men han är nog ett bra exempel. Historiker, kunnig på sin sak, verkar ha sett sina verk som konst. Vilket man ska göra, tycker jag, om man är författare. Om man är författare, alltså. Vem bestämmer vem som är författare och inte? Var går egentligen gränsen?

Carolina Gynning får skriva en bok, för att hon har varit med i Big Brother, gjort plastikoperationer och synts i TV. Ingen hade publicerat hennes skitböcker om det inte var för att hon faktiskt var en mediaprofil. Hon hade varit en nobody och bokförlagen hade skrattat åt henne. Sofi Fahrmans böcker gav mig sura uppstötningar. Hur ofta nämner hon inte "Elsas långa ben"? Var fjärde mening? Hon är helt kass. Helt kass på att formulera sig, ge intryck och dela ut nyskapande metaforer till läsaren. Dålig miljöbeskrivning, dålig karaktärbeskrivning. Helt kass. Kass, kass, kass. Bara för att man är duktig på att välja ut skor och accessoarer innebär det knappast att man har talang för något annat. Om det vore så att Sofi Fahrman brann för sitt skrivande, hur kommer det sig då att hon började som gjorde?

Jag vet inte, det känns inte som om de här människorna har kämpat för att få sina böcker utgivna. Det känns inte alls som att de tänkt när de väl skrev sina böcker. Snarare så att de kanske bara har gett valfritt förlag en hög med bajs. Och fått det publicerat. Är det inte ganska genant? Att någon som Herman Lindqvist ska sitta i samma fack som Carolina Gynning och Sofi Fahrman?

Förstå alla dessa konstnärssjälar därute som drömmer om att få ge ut en bok. Som kämpar. Jag tycker synd om dem människorna. För när de väl, kanske om tio år, får sin bok publicerad - då sitter de i samma fack som Sofi Fahrman och Carolina Gynning. I skamvrån med Elsas långa ben.

De borde sluta titulera sig som författare och numera börja titulera sig som "bloggare" när de publicerar smuts i inbundet format. Det är väl ändå på det viset de verkligen tagit sig upp i karriären? Genom felstavningar och pussmunsbilder. Kul om de faktiskt hade haft något att förmedla, om de var kunniga eller åtminstone roliga. Inte ens det. Alkis-Göran i Flen har mer att dela med sig av, fast, det klart. Han är ju inte lika glammig som dem och dessutom kan han ju stava till rododendron.

Saker som är konstiga

1. Att vi gifter oss i kyrkan fortfarande. I vitt, oskuldens färg. När vi inte tror på Gud, har haft sex and so on? Mycket, mycket konstigt. "Vi har samlats här idag, blabla, för att viga under Gud, blabla". Som om de bryr sig? Folk bryr sig ju inte om det här med "tills döden skiljer er åt" heller för den delen. Jävligt underligt. Med bröllop. Mycket konstigt.
2. Blodpudding. Det är så jävla äckligt. Ni äckliga människor som äter det, ni är... jätteäckliga.
3. Att jag inte äger världen. Hade gjort ett bra jobb. Fantastiskt bra jobb. Synd att jag inte är psykopat bara, endast psykopater lyckas få makt här i världen. Sucks.
4. Att min kamera är paj och fortfarande inte kommit tillbaka. Jag kommer att få en ny tydligen. Fast jag verkar inte vara deras VIP-kund direkt. Fuck you, NetOnNet. Om inte ni inte ger mig min kamera snart ringer jag NÅGON SOM BRYR SIG. Typ konsumentverket eller så. Nej, det gör jag inte. Men kan ni skicka den typ igår, eller? Tack på förhand.
5. Vita strumpor. Man köper liksom vita strumpor. Vilken idioti. Vilken jävla idioti. Så blir dom smutsiga på någon timme, så tvättar man dem så blir de aldrig vita igen. Nej, fyfan. Vita strumpor borde inte få säljas. Eller så borde jag städa bättre. Ha renare skor kanske. Det är kanske bara jag som är ohygienisk helt enkelt. Ja. Jo. Så kan det vara.


Hej Ylva. "De galnas hus", skriven av Karin Fossum. Underlig bok. Läs den. "Min vän Leonard", skriven av James Frey. Språket är kul i den. Läs den också. Jag har nog redan nämnt den sista för dig tror jag. Okej. Dåså.

Det är intressant att höra människors egentliga åsikter om droger. Droger är ju ett så jävla känsligt ämne som svennebananfamiljen i Falun helst inte vill höra talas om. "Det finns överallt, men inte här!" Samtidigt som vi predikar om att man ska uppmärksamma det är det ju jävligt tydligt att människor helst gömmer sig lite, rent mentalt, när det väl kommer på tal. Jag har nog inga vänner vars föräldrar satt sig ner med dem i tonåren och diskuterat kring det.

Jag har en polare i en fet psykos just för tillfället, smart kille egentligen - nu är han klassad som schizofren några år framöver och får antipsykotiska injicerat en gång i veckan. Fånge i sin egen kropp, långsamt blir han uppäten av sina egna röster han konstant är tvingad att lyssna på. Det låter som ett trevligt och värdigt liv. Det kanske inte ens hade hänt om någon berättat för honom att kroppen inte är ett labratorium. Att meth är rätt farligt skit. Att hjärnan går att sabba. Att saker och ting inte är lika kul om ett par år som det var den första tiden på meth. Skolan ger en utbildningsvideo and that's about it. Score Sverige!

1. "Man dör ju av alkohol, man kan inte dö av hasch".
Det är ju säkert sant, man dör nog betydligt oftare om man super varje dag än om man röker ett par gram om dagen. Det är nog jävligt, jävligt sant. Fast, å andra sidan blir man ju med tiden dum i huvudet av hasch. Röker bort delar av hjärnan som kan vara bra att ha liksom, tappar lite närminne. Fast, man dör ju inte. Man blir ju bara dum i huvudet. Fett bra.

2. "Man måste ju testa allt en gång i alla fall!"
Jag vet, vi drar en lina koks allihopa? Eller lite speed! Woho! Så mår vi som kungar ett tag. Pigga, glada, intelligenta - självkänslan är på topp och världen har nog aldrig varit såhär ljus. Framtiden ligger för oss och vi äger den här jävla världen! Nu kan inget stoppa oss. Sen kom avtändningen och vi somnade. När vi vaknar har vi känt världens bästa känsla så långt ifrån den här bittra verkligheten - och vi kommer aldrig vilja testa det igen. Nej, varför skulle vi? Vi har ju testat det en gång nu, vi har känt världens bästa känsla. Nu ska vi bara leva med vetskapen om att världen inte kommer att kännas sådär ljus igen. ...det vill säga om vi inte bara provar en gång till?

Folk är helt enkelt idioter, hjärntvättade. Det är nog den enda verkliga faktan jag sitter på. Jag har stark forskning som tyder på det. "Ni vet, han Gud? Ja, han sa åt mig att starta krig!" Right. Taskigt av Gud att aldrig snacka med mig, kan jag känna. Jävligt orättvist, fast, det klart. Du är ju utvald. Måste kännas fint.

Att USA valde fram Bush som fick sitta åtta år med presidenttitel tyder ju också på en enda sak. Folk är idioter. TV-program i urval som bevisar det:
1. The Bachelor
De här människorna. De är alltså... seriösa med sig själva? Ärliga mot sig själva? Så, dom är typ tjugo brudar som tävlar om en och samma snubbe. Samtidigt som den här snubben väljer ut vilka han ska hångla med för dagen och inte. Så efter en vecka, när han tröttnat på någon skickar han hem henne. Hon väljer då att börja storgrina i internationell tv, säger något i stil med, "I really saw a future for us two. I loved him so much! SO MUCH! Oh my god.. I never felt this pain. Can you turn of the camera, I can't do this right now!" SERIÖST? DU KÄNDE HONOM I EN VECKA OCH HAN HÅNGLADE MED NITTON ANDRA BRUDAR? Var tog självrespekten vägen? Försvann den med förnedringstv?
2. 16 and pregnant
Japp. Titeln säger ju allt. Brudar som knullat en gång, blivit på smällen och bor i trångsynta USA som mer eller mindre är väldigt emot abort. Då föder man ett stackars barn till världen. Jag har bara en fråga. Hur i helvetet ska det gå till när de uppfostrar det här barnet? En sextonåring har ingen livserfarenhet what so ever att dela med sig utav. Jag tvivlar inte på att man kan ge sitt barn kärlek i den åldern, det gör jag inte. Jag tror däremot att man ger fel sorts kärlek. White trash.
3. Celebrity Rehab with Dr. Drew
Ja, bli drogfri i en dokusåpa för lite stålar. Det går säkert skitbra. Grattis till det beslutet. Dr. Drew behöver gå i terapi själv.
4. Big Brother
Man stänger alltså in människor i ett hus i hundra dagar, utan någon som helst kommunikation till omvärlden. Ingen tv, dator eller större verklig sysselsättning. Om inte BB ger dig ett "uppdrag". FOR REAL? 2011. Vi kan det här med psykologi vid det här laget, i alla fall hyfsat. Ni tror inte att det här med att stänga in människor kan påverka psyket? Människor med till synes fint psyke kan utveckla schizofreni, personlighetsklyvning samt borderline under instängda förhållanden. Men det är lugnt. Stäng in lite crazy folks i ett och samma hus i hundra dagar, det blir nice. Bra tv. Skit i dom. Är väl deras problem.

Och vad är den gemensamma nämnaren till allt detta dravel? U-S-A. USA bidrar alltså med mest idioti här i världen. Deras krigsmani, deras sätt lägga sig i saker de varken gör bättre eller har med att göra, skitkorkade tv-program för obegåvade människor som resten av världen apar efter. Jävla USA. Fuck you guys. Fick jag bränna en flagga skulle jag välja USA's. Utan tvekan. Kristna skitland. Jag hatar Apple också. Jävla USA. Jag hatar iTunes. Så jävla omständigt och onödigt program. iPhone, iTunes, iDon't-buy-your-products. Dumma er. Do you read this with googletranslate now, Obama? I know you do. Make a change or I will steel one of your socks and hide it from you. THEN WHO'S LAUGHING?

Den här staden har ingen själ. Alla som bott i en mindre stad, by eller taskig förort vet precis vad jag snackar om. Den lilla byn jag växte upp i åt verkligen upp själen, man kände sig som en nobody. Som att ingen cool kille någonsin skulle se åt ens håll. Högstadiet var vidrigt för mig. Jag passade nog aldrig in riktigt, jag är lite av en skummis egentligen. Var nog rätt ful i högstadiet och även om jag inte var det så skulle nog den lilla byn jag bodde i få mig att känna mig som ful. Ni vet, det bestäms redan i första klass vem som är snygg eller inte. Om personen i fråga som klassats som "snygg" helt plötsligt skulle bli skelögd och tandlös, det spelar inte så stor roll - har hon eller han stämpeln så sitter den där den sitter. Jag var nog clownen faktiskt. Högljudd, skrikig och tog alldeles för mycket plats av ren osäkerhet. Är nog fortfarande clownen, men på ett bättre sätt. En clown med självrespekt och självkänsla. 

Jag ska förklara hur det här fungerar nu - hur just den här byn fungerar i alla fall. Alla "coola" killar bestämmer vilken tjej som får vara med och leka och inte. Dom hänger bara med varandra och skulle någon kille, vi säger en mil ifrån byn, dyka upp på en fest... Då brölar de i kör. Det är sant. Som stridslystna älgar blir de. "Komma hit och ta våra tjejer" Så får den stackars killen som bor en mil ifrån lite spö och får åka hem. Tjejerna säger saker som "Amen guuu, va håller ni påååå me egentlieeeeeeen? Shit azzååååå!" Jag vet, för jag har varit en av dem. Inte en av dem som killarna vill ha, men en av dom som står vid sidan om och säger saker i den stilen. För fem år sen ungefär, när jag var sexton, vill säga. De här killarna jag snackar om, de stannar i byn. Ofta föralltid. Ibland åker de till Kanarieöarna, Aya Napa eller Gotland. Men de stannar föralltid. Köper hus. Tar över gårdar efter sina föräldrar ibland. De hänger med varandra från grundskolan och resten av sina liv. De är kungar där de befinner sig, på den lilla arean med Ica, ett konditori, en blomsterhandel och en pizzeria. Dricker billig öl ihop, spelar tv-spel ihop, är otrogna med varandras flickvänner, fiskar ihop och gör enstaka resor ihop. De stannar där.

Jag tror faktiskt att dem är medvetna om allt det här - det beror nog helt enkelt på rädslan. För utanför den där blå skylten, så är de verkligen ingenting. Det här är killar som folk med ett uns vett undrande höjer ögonbrynet åt. Killar som inte kan föra sig efter en öl. Killar som tror sig ha rätten att spy ur sig precis vad som helst och komma undan med det, eftersom deras gäng ändå backar upp dem med bröl. Bröl som ska föreställa skratt. Killar som tror att brudar med viss självrespekt faller för deras patetiska raggningsförsök. Killar som är fast på femtiotalet och tycker det är smakfullt att tafsa helt naturligt. Jag är ju kvinna, så jag kanske bara inte förstår? Intelligensnivån är pinsam. Jävligt pinsam.

Cirka en mil ifrån den här lilla byn, ligger en liten stad. Jag bor i den här lilla staden. Den här lilla staden är jävligt kall och vill man gå på krogen i den här lilla staden - ja, då kan man lika gärna ta med sig en halvliter vodka och sätta sig på valfritt högstadium. Allting är grupperat. Killar tafsar och kan inte ta ett nej. Tjejer som bråkat om nagellack i sjuan och nu är tjugotre - de är fortfarande osams. Det är sneda blickar och jävligt, jävligt tröttsamt. Stackars vuxna människor som flyttar hit, det måste vara omöjligt för dem att få ett umgänge. Den lilla staden är bitter. Den lilla byn är bara tragisk.

Här bor jag - med min fina pojkvän som inte är uppvuxen här och det märks. Det gör det. Han är väldigt öppen för nya människor, respekterar människor på ett helt annat sätt. Ingen SD-anda över hans åsikter. Han tänker. Jag älskar det, jag älskar människor som tänker. När det märks att de tänker. Jag har väldigt fina vänner också. Det händer att jag går ut på krogen. Dock räknar man aldrig med att stöta på nya människor och faktiskt prata med dem. Du går ut med dina vänner och det är dina vänner du håller dig till. 

Vi snackar om det här ibland, jag och mina vänner. När jag tar upp det brukar jag avsluta med: "Jag påstår inte att jag är bättre nu, men.." Sist avbröt en kompis och sa "Jo, det är du verkligen". Även om jag inte kommit härifrån ännu, så jo. Jag är bättre. Mest för att jag kan föra mig. Är socialt kompenent. Tänker för mig själv och låter inte andra tänka åt mig. Jag vet att jag kommer härifrån, det är en tidsfråga. Vad folk än säger så är det inte likadant överallt, det är nog väldigt snarlikt i många små byar och småstäder. Man behöver inte välja en annan småstad eller en annan liten by. Det finns hopp! Men just det här lilla staden och den här lilla byn, det finns inget hopp. Det är bara genuint tragiskt.