True Treasure

Kollade på randomprogram inatt, något diskussionsprogram på SVT. Den där komikern Öz var med. "Skriv inte om vad du gör, skriv vad du tänker" - så sa han. Det vettigaste jag hört någon säga på jag vet inte hur länge. You go, Öz. Filosof där. Skriver nog ändå lite om vad jag gör, tänkte jag. Jag tänkte det i alla fall, det borde räknas. Just nu tänker jag, att jag inte vill vara i Sverige. Just nu tänker jag, att jag har det jävligt bra. Just nu tänker jag, att jag hatar för mycket här i världen. Hat är aldrig bra. Just nu tänker jag, att livet är inte rättvist.

Min mormor, hon har elakartad cancer. Jag älskar henne, väldigt mycket. Hon har cancer. Jag tänker på människor som varit missbrukare i trettio år, gravt skadade narkomaner som bara skadat sina flickvänner, fruar, barn. Som begått brott som är oförlåtliga. Män som våldtar sina döttrar. Människor som startar krig, som väljer att ta död på folkgrupper. Människor som misshandlar försvarslösa djur. Dessa människor får ändå, ibland, leva väldigt länge. Utan större komplikationer, deras största problem är enbart deras egon. Livet är orättvist. Treåriga barn får dö i leukemi, men missbrukaren med HIV som bara skänkt olycka - han ska få leva. Det är orättvist. Världen är orättvis. Ingenting vi inte redan visste alltså. Den bara är det. Ville få det ur mig.

Orättvist att min dator säckat på heltid och att det är långt kvar tills den tjugofemte dessutom. Orättvist.

Här kommer en bild på mig ifrån London. Finns typ femhundra bilder, det kommer upp senare - när jag införskaffat en datorkompis igen. Sista två dagarna betedde vi oss som japaner med kameran.